Läste nyss ett inlägg hos Blondinbella och hon har så rätt.

Jag har själv varit svartsjuk i snart 2,5 år och det har förstört så mycket, inte bara förhållandet utan mig själv också. Tankarna har vandrat fritt och jag har bara tänkt på allt som kan hända, det som jag egentligen inte tror kommer hända igen men som jag låter mig luras tro. Per har periodvis varit så trött på mig och min svartsjuka och periodvis har jag varit så trött på honom och hans svartsjuka. Jag erkänner - det är mitt fel för jag började. Tyvärr. Men nu i efterhand så tror jag faktiskt att detta bara har stärkt oss och låtit oss våga att prata med varandra. Jag säger alltid till när jag är orolig för då vet han att han kanske ska skicka det där lite extra gulliga smset om ett par timmar när oron börjar komma krypandes. Det är inte alltid som Per säger till att han är orolig innan men jag brukar veta och brukar alltid försöka slita mig några minuter för att ringa ett samtal och det brukar vara uppskattat.
Om någon pratar med mig om svartsjuka så ger jag alltid rådet att prata med varandra, det blir bara värre annars. Jag vet, been there. I alla situationer så ska man prata med varandra, man är faktiskt två om ett förhållande - även att det handlar om osäkerhet på förhållandet. Varje gång man pratar ut med varandra så lär man sig nåt nytt om den andre.

Men tillbaka till det Bella hade rätt om. Killar/tjejer vill inte ha svartsjuka flickvänner/pojkvänner. Dom/vi vill ha fungerande förhållanden där det är lika för båda, och där man kan gå ut och ha trevligt med kompisar.

Jag kanske tappade den röda tråden lite ibland men jag fick mycket sagt i alla fall.