För ca 20 minuter sedan gick Per ner till Dennis. Dom skulle fixa med nåt lyse innan dom åkte till Stockholm.
Dennis var väl här till halv två eller liknande så sedan lämnades jag och Per ensamna. Det blev mys. Mycket mys. Jag kände mig lycklig när jag kysste hans varma och mjuka läppar. Det var där jag hörde hemma. Och efteråt så var det inget ignorerande utan jag fick många kyssar när han gick.

Jag känner mig inte ledsen för det som hände. Innan så kände jag att jag var i behov av beröring och uppmärksamhet. Det är borta nu. Han har mitt hjärta, det har han, och det kommer ta tid innan jag kan läka efter flytten och innan jag kan ge iväg mitt hjärta igen. För som det känns nu så vill jag vänta sent om kvällarna tills han kommer hem, men samtidigt så säger min hjärna åt mig att nu får det vara bra. Vi har krånglat fram och tillbaka tillräckligt och vi har båda förstått att kärlek inte räcker. För jag kände hans känslor och dom var starka, han log mot mig sådär som han gjorde förut och han tittade inte äcklat på min kropp (något han aldrig gjort iofs).

Som det känns nu så är vi menade för varandra, bara inte nu. Jag är bombsäker på att vi kommer ge detta en chans till när vi båda är mogna för det. För jag ser honom som far till mina barn, men det kanske är för att han är och har varit min enda kärlek. Och första kärleken glömmer man aldrig.

Oj oj vad jag svamlade iväg. Men jag är glad. Gladare än på länge. Kanske kan jag gå vidare på ett bättre sätt när jag har fina minnen från sista tiden tillsammans. Vad vet jag. Jag nöjer mig med att jag får vara lycklig ett tag. Dags att ta tag i allt vad städande och diskning heter. Wish me luck.