Tårarna har nu lugnat ner sig men i huvudet bankar huvudvärken. Känns som att någon slår med en slägga och vill ut. Ångesten har börjat krypa fram för kvällen.. Kommer jag klara den? Kommer jag kunna sova? Kommer jag känna mig spyfärdig och inte kunna hålla nere maten? Kommer jag orka sätta upp den leende fasaden igen? Kommer jag vara stark nog? Kommer jag gråta mig till sömns? Kommer jag ens orka stanna kvar?

Är så jävla rädd att jag kommer vilja springa ifrån..att jag inte kommer orka jobba. Det är såhär många säger att dom känner när dom gått in i väggen. Men jag har nog bara gått ner mig jävligt långt. Jag vill vilja jobba och tjäna pengar. Jobbet hos farbror gick bra för där behövde jag inte vara någons hjälpande händer, där kunde jag stå i mitt hörn och fundera utan att en jävel märkte. Men nu måste fasaden upp.. och det är lördag. Känner mig tryggare under täcket.

Ångesten och klumpen i magen håller på att äta upp mig. Det känns illa den här gången..jag varken vill eller orkar äta. Det enda kroppen verkar vilja är att sova och gråta. Kroppen och hjärnan är inte synkroniserade..

Ska ut och gå och se ifall det hjälper nåt eller ifall jag hamnar under en trädstam gråtandes. Lär märkas.