Jag skrev igårkväll till Per och frågade: "Vad tycker du att jag bör leta efter i en kille?"
Han är trots allt den som känner och förstår mig bäst. Han är min absolut bästa killkompis, och många tycker väl att det är lustigt med tanke på att vi var ett par i 4,5 år.
Av någon anledning har jag på senare tid börjat fundera kring det här med pojkvän, om det vore så dumt egentligen. Jag har sedan det tog slut mellan mig och Per tänkt att killar bara är till bekymmer, men se på Marikas och Dannes förhållande. De är inte fastklistrade vid varandra och svartsjuka finns i lagom dos. Skulle jag ha ett förhållande så vill jag ha som deras - bekymmerfritt och frihet i förhållandet.
I alla fall. För att återgå till frågan så fick jag detta som svar:

"Du behöver en kille som är öppen, visar mycket kärlek, som är självständig.
För under den tuffa ytan du har nu så finns en mycket varm kärleksfull tjej
som behöver mycket kärlek osv.
Samtidigt som du eller han inte ska behöva vara barnvakt åt varandra."

Orden träffade i prick och jag började nästan gråta. Var tog den där varma och kärleksfulla Sanna vägen som älskade att kramas och pussas? Varför ersattes jag av ett hårt skal som ingen kan tränga igenom? När är det dags att för mig att träffa någon jag gillar och trivs med?
När är det dags för mig att börja lita på någon igen?


Fuck vad sentimentalt det blev. And I hate it..

Från tiden i Tidaholm med Per..