Nyss ringde min vän Marika och berättade att hon fått fast tjänst på 50%, något som hon blev överlycklig för. Jag förstår henne. Vi är 21 år och hur många i den här åldern har egentligen fast jobb? Vi hankar oss fram på timvik och jobbar mer än tillåtet vissa månader för vi vet att andra månader inte har något jobb.

Att vara ung i dagens samhälle är tamigtusan inte lätt när vi både har press på oss att jobba (framförallt hitta ett jobb) och att flytta hemifrån. Många har inte klarat sig i Sverige och har därför tvingats åka till andra länder som t ex Norge. Själv skulle jag inte vilja vara så långt borta från min familj och mina vänner och beundrar de som klarar det. Resterade som inte hittade något jobb blev tvingade att söka alla dess möjliga program på universitetet och utbildar sig till något de inte är intresserade av. Jag är bara glad att jag hittat en utbildning som jag tycker är rolig men som jag framförallt ser en framtid inom.

Marika skrek ut stolt att hon kanske kan ta en liten semester nästa sommar och jisses vad den första betalda semestern kommer kännas gött. Själv får jag (förhoppningsvis) ta min första betalda semester när jag är runt 25 år och som jag längtar. Eller först och främst längtar jag tills anställningsavtalet finns i min hand. Då ska jag fira!



Då bara rullar pengarna in, fast kanske i lite mer än 20-sedlar.