Ni vet den där känslan när man bara vill gråta? Den biter sig fast i magen och vrider om hjärtat. Det gör så ont, så ont. Hur man än gör, vad man än gör, så undkommer man inte smärtan. Det är liknande som ångestattacker fast det här är en annan smärta. Den här smärtan letar sig ända in i själen och sliter den itu.
Så mår jag just nu, och känslan gör mig lycklig men samtidigt lite rädd. Men hey, rädslor ska väl övervinnas?
Det är kärlek på hög nivå, och att vara ifrån honom får mig att må såhär. Jag vet inte om det är normalt, men vad är egentligen normalt med mig? Två månader har det gått på onsdags sedan vi sågs för första gången och ända sedan dess har jag varit hans. Två månader som känns som två år. Två underbara månader.
Om 15 timmar får jag se världens underbaraste pojkvän igen. Can't wait.