Musiken har alltid varit ett uttryck för mig att få ut mina känslor och ja, vilken 14-åring har inte känslor i överflöd?

Evanescence - Ingen ser mig, olycklig kärlek..

Within Temptation - Gav och ger mig fortfarande ett inre sorgset lugn, en befriande känsla.

Sum 41 - Energi! Kunde drömma mig bort till usa och high school.

Popsie - Bra sång, sådär fjortisaktigt bra.

Nightwish - Får fortfarande en obeskrivlig känsla när jag lyssnar på deras gamla album när Tarja sjöng. Jag blev både glad, sorgsen, lugn och energisk.

Ja det var nog de banden som jag nu minns avgörde min känslomässiga hormonbana. Idag kan jag fortfarande vara känslomässigt uppochner men väljer oftast att stänga av mig själv. Varför gör jag så? Varför är det en skam att vara uppochner ibland?


Idag är en sån dag när jag bara vill ligga under täcket och lyssna till Sharon den Adel's (Within Temptation) ljuva stämma så jag kan få förvärra min nedåtgång lite till, ända tills jag orkar kliva upp av mig själv starkare än innan jag lät mig brytas ner.

Men det slutade med att jag lät det svämma över 5 minuter och sedan tryckte jag undan allt vad som kallas känsla. Att vara likgiltig kan ibland vara passande om man inte vill "skämma ut sig".