Mardrömmar nästa.
Pass slowly.
Avslutar veckan.
Godnatt.
Kompis det går bra nu.
Nej nu är jag bara bitter. Börjar dagen med en liten nostalgilåt från när jag var liten (och jag är faktiskt snart 22 år så nu kan ni inte kalla mig liten).
I got you.
Adele - Someone like you
Sometimes it lasts in love, but sometimes it hurts instead
Never mind, I'll find someone like you
Hollywood Undead - Bullet
Låten är verkligen catchy men texten är ju ganska tragisk. Låten får mig att bli lite schizo. Blir sprallig i kroppen av melodin men ledsen av texten.
Jag kan inte skilja på.
Och jag som aldrig skulle börja lyssna på Winnerbäck..
när jag väl är där
jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här
nu kan det vara för sent
att säga som det är
Vi testar nya vägar
som aldrig tycks ta slut
vi har försökt att fånga den andra
men aldrig nått ut
jag vill ha en sista chans
så jag säger det rakt ut
Jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut
jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut
Jag vet att det är svårt över telefon
men när jag har dig nära
vill du därifrån
jag vet att du har tänkt
men berätta hur du mår
Jag försöker träffa andra
men det är inte så lätt
jag har försökt att tänka bort dig
på alla sätt
det är dags att lägga på
men att stanna känns så rätt
Och jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut
jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut
jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut
jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut
Nya Bodypump-listan!
Tänkte om ni ville veta.
Men nu, helt plötsligt, strömmar musik ut ur högtalarna där uppe. HÖGT! Ja, utöver dunkanden då. Det är nån form av lugn musik, lite i karaktär som panflöjtsmusik fast utan någon panflöjt. Logiskt va?

Ett födelsedagskort jag fick på min födelsedag av arbetsgruppen.
Reflections.
Musiken har alltid varit ett uttryck för mig att få ut mina känslor och ja, vilken 14-åring har inte känslor i överflöd?
Evanescence - Ingen ser mig, olycklig kärlek..
Within Temptation - Gav och ger mig fortfarande ett inre sorgset lugn, en befriande känsla.
Sum 41 - Energi! Kunde drömma mig bort till usa och high school.
Popsie - Bra sång, sådär fjortisaktigt bra.
Nightwish - Får fortfarande en obeskrivlig känsla när jag lyssnar på deras gamla album när Tarja sjöng. Jag blev både glad, sorgsen, lugn och energisk.
Ja det var nog de banden som jag nu minns avgörde min känslomässiga hormonbana. Idag kan jag fortfarande vara känslomässigt uppochner men väljer oftast att stänga av mig själv. Varför gör jag så? Varför är det en skam att vara uppochner ibland?
Idag är en sån dag när jag bara vill ligga under täcket och lyssna till Sharon den Adel's (Within Temptation) ljuva stämma så jag kan få förvärra min nedåtgång lite till, ända tills jag orkar kliva upp av mig själv starkare än innan jag lät mig brytas ner.
Men det slutade med att jag lät det svämma över 5 minuter och sedan tryckte jag undan allt vad som kallas känsla. Att vara likgiltig kan ibland vara passande om man inte vill "skämma ut sig".
A masterpiece?
Vad har hänt?
Nya idolen!
Efter rent detektivjobb har jag nu lyckats luska ut att hon var med i Kanal 5's program Popstars i gruppen Supernatural. De var absoluta favoriter hos mig då. Linda är min nya.
GRYM tjej!
Update: Hittade på Spotify: Supernatural – Supernatural
Volbeat.
NOOOOOOOOO!
Tråkiga publik som inte begriper hur jävla bra live dom är. Trots att låten suger. Eller det gör den inte men det är inte Volbeat.