Humör.

Just nu känns det som en stor varm och svart sten som finns innanför bröstet som gör det svårt att andas.

Tänker på hur jag utvecklats under Självförtroendets gång.. Först trodde jag att jag inte skulle beröras nåt speciellt utan att det bara var mysigt liksom. Men jag har märkt att alla onda tankar och känslor har kommit fram. Antar att det är en början på en läkningsprocess..eller jag hoppas i alla fall det.
Från att försökt förtränga allt som hänt till att det kommit upp till ytan igen.. Borde det inte vara nån slags läkningsprocess?
Vill inte gå till nån psykolog igen, orkar inte dra över allt igen. Sist gjorde det bara värre. Eva var underbar, hon hjälpte mig genom aborten. Hon fick bort mina skuldkänslor och hon gjorde det okej att prata om det, hon visade att det jag gjort är okej.
En gång är ingen gång, två gånger är en vana..

Nu ska jag boka biljetter till Skövde och sen ska jag lägga mig och läsa. Måste komma bort från mig själv ett tag känns det som.
Ställde frågan jag inte ville ställa. Vet inte hur jag ska tycka om svaret..bara det är sanning så..

- can anyone turn my black roses red?

Älskar Per<3
/S.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0