Ettårsgränsen.
Få har missat att en känd bloggerska har problem i sitt förhållande.
Få kan även förstå varför det blir problem.
Jag har själv flera gånger under 3 års tid haft det såhär med min pojkvän.
Det handlar om mognad åt olika håll eller ett begär man inte vill ha.
Jag och Per gjorde slut första gången precis innan vår ettårsdag, och det var för att han började fundera på ifall det verkligen var såhär han ville ha det. Vi blev tillsammans igen några dagar senare.
Det har hänt samma sak flera gånger efter det - att nån av oss funderat på ifall vi verkligen vill vara i det här förhållandet.
Det där begäret man oftast inte vill ha brukar vara det som gör att man verkligen gör slut.
När man är 16 år så är man inte redo att slå sig till ro, och har man då varit ihop med någon i 2 år så har man kanske inte fått "leka av sig". Det är en drift hos oss människor som gör att vi måste få ha lite "singelliv" någon gång i livet.
Nu pratar jag inte om att ha 100 one night stands, utan jag pratar om att bara kunna ta reda på vem man är själv och att få rå om sig själv ett tag.
Jag har valt att kalla det ettårsgränsen för att mellan första och andra året i förhållandet så börjar det tryta. Det bara är så, tankarna far hej vilt!
"Vill jag verkligen fortsätta vara tillsammans med honom/henne?"
"Är han/hon den rätta?"
"Fan att jag är upptagen, han/hon som raggade på mig igår var rätt snygg"
"Jag skulle vilja vara själv ett tag.."
De flesta väljer att hålla inne på dessa tankar, vilket gör att svartsjuka uppstår. Den andra börjar tänka
"är han/hon kär i någon annan?"
"varför vill han/hon inte mysa med mig?"
I know, been there done that.
Per och jag har gjort slut minst 10 gånger och sedan blivit ihop igen, och detta pga att vi båda behövde tid för oss själva.
Dessa uppbrott har visserligen gjort att jag blev extremt svartsjuk, något jag idag är nästan av med, men det har också gjort att vi hittat oss själva i vårt förhållande.
Nu sitter ni säkert och tänker att såhär är det inte för alla. Nej, det är inte såhär för alla - det handlar om tidigare erfarenheter, ålder, mognad..allt det där, men det är såhär för många.
Jag har många kompisar som idiotförklarat mig för detta men som kommit i efterhand och förstått vad jag pratat om och faktiskt hållt med mig.
Min 27-årige bror håller t.o.m med mig.
Oj, blev ett långt inlägg.
Hoppas det är någon som orkar läsa.
Få kan även förstå varför det blir problem.
Jag har själv flera gånger under 3 års tid haft det såhär med min pojkvän.
Det handlar om mognad åt olika håll eller ett begär man inte vill ha.
Jag och Per gjorde slut första gången precis innan vår ettårsdag, och det var för att han började fundera på ifall det verkligen var såhär han ville ha det. Vi blev tillsammans igen några dagar senare.
Det har hänt samma sak flera gånger efter det - att nån av oss funderat på ifall vi verkligen vill vara i det här förhållandet.
Det där begäret man oftast inte vill ha brukar vara det som gör att man verkligen gör slut.
När man är 16 år så är man inte redo att slå sig till ro, och har man då varit ihop med någon i 2 år så har man kanske inte fått "leka av sig". Det är en drift hos oss människor som gör att vi måste få ha lite "singelliv" någon gång i livet.
Nu pratar jag inte om att ha 100 one night stands, utan jag pratar om att bara kunna ta reda på vem man är själv och att få rå om sig själv ett tag.
Jag har valt att kalla det ettårsgränsen för att mellan första och andra året i förhållandet så börjar det tryta. Det bara är så, tankarna far hej vilt!
"Vill jag verkligen fortsätta vara tillsammans med honom/henne?"
"Är han/hon den rätta?"
"Fan att jag är upptagen, han/hon som raggade på mig igår var rätt snygg"
"Jag skulle vilja vara själv ett tag.."
De flesta väljer att hålla inne på dessa tankar, vilket gör att svartsjuka uppstår. Den andra börjar tänka
"är han/hon kär i någon annan?"
"varför vill han/hon inte mysa med mig?"
I know, been there done that.
Per och jag har gjort slut minst 10 gånger och sedan blivit ihop igen, och detta pga att vi båda behövde tid för oss själva.
Dessa uppbrott har visserligen gjort att jag blev extremt svartsjuk, något jag idag är nästan av med, men det har också gjort att vi hittat oss själva i vårt förhållande.
Nu sitter ni säkert och tänker att såhär är det inte för alla. Nej, det är inte såhär för alla - det handlar om tidigare erfarenheter, ålder, mognad..allt det där, men det är såhär för många.
Jag har många kompisar som idiotförklarat mig för detta men som kommit i efterhand och förstått vad jag pratat om och faktiskt hållt med mig.
Min 27-årige bror håller t.o.m med mig.
Oj, blev ett långt inlägg.
Hoppas det är någon som orkar läsa.
/S.
Kommentarer
Postat av: Magdalena
Det e nog sant de du skriver. De dära tankarna. Min kille gjorde slut med mej för att han kände att han ville vara för sig själv. Och då bodde vi ihop...han sa att han fortf älskade mig då...vilket han nog gjorde. Nu umgås vi som vänner...o hans känslor e väl typ borta, men inte mina. Tråkigt och konstigt att det kan bli så. Men kul det blev bra för er :) Tror de e lätt att man hamnar i sånt tvivel efter ett tag i ett förhållande. Då det börjar bli seriösare lixom.
Trackback
